Jag har fattat ett stort och viktigt beslut - att det är NU jag måste börja skriva på allvar! NU och inte imorgon. NU och inte sen när jag har mer tid. NU och inte om eller när jag känner större inspiration eller fantasi. Det rätta ögonblicket eller den bästa dagen att starta kommer liksom aldrig. Jag ska bara skriva, så får det bli. Livet är mer än arbete, familj och andra plikter. Att skriva är för mig lika viktigt som att äta och andas, ändå tillåter jag mig att ständigt trycka undan behovet av ord, meningar och tankar fästa på pränt.
Varför tveka, hitta undanflykter och bortförklaringar? Varför ska det så svårt att verkligen komma till skott egentligen? Vilka rädslor lägger hinder i vägen för att våga uppfylla drömmar, följa hjärtats röst och själens längtan? Varför vågar jag intge ens försöka?!
Att bara kasta sig ut i det okända är alltid förenat med risken att misslyckas, möjligheten att bli sårad och besviken. Men varför är rädslan så mycket starkare än modet och hoppet om att det faktiskt ska gå bra?!
Nej, det är nu det gäller. Redan november månad 2011 försökte jag göra till en skrivandets månad, inspirerad av NaNoWriMo (National November Writing Month). Det gick ut på att bara skriva utan redigeringar. Målet var 50 000 ord under månaden. Det höll i en vecka pga av jobb och min obändiga inre korrekturläsare som varje ny skrivstund var tvungen att läsa och ändra på det som skrivits gången före...
I början av året gjorde jag upp en plan för skrivandet, men den höll inte särskilt länge. Kanske jag är dålig på att sätta upp realistiska mål helt enkelt. Kanske är jag riktigt usel på att prioritera rätt saker?Jag är med i olika skrivcommunities, har anlitat en skrivcoach och gått skrivkurser på högskolan med goda resultat. Så vad f*n är det som håller mig tillbaka??
Snart har en hel lång sommar - utan jobbkrav eller måsten - passerat och jag har inte skrivit mer än mina dagliga facebooktexter. Det får bära eller brista, men nu det ska bli av. Det måste bli av! NU eller aldrig. NU ska skrivandet få komma i första rummet, ta plats och fylla ett tomrum.
Varför tveka, hitta undanflykter och bortförklaringar? Varför ska det så svårt att verkligen komma till skott egentligen? Vilka rädslor lägger hinder i vägen för att våga uppfylla drömmar, följa hjärtats röst och själens längtan? Varför vågar jag intge ens försöka?!
Att bara kasta sig ut i det okända är alltid förenat med risken att misslyckas, möjligheten att bli sårad och besviken. Men varför är rädslan så mycket starkare än modet och hoppet om att det faktiskt ska gå bra?!
Nej, det är nu det gäller. Redan november månad 2011 försökte jag göra till en skrivandets månad, inspirerad av NaNoWriMo (National November Writing Month). Det gick ut på att bara skriva utan redigeringar. Målet var 50 000 ord under månaden. Det höll i en vecka pga av jobb och min obändiga inre korrekturläsare som varje ny skrivstund var tvungen att läsa och ändra på det som skrivits gången före...
I början av året gjorde jag upp en plan för skrivandet, men den höll inte särskilt länge. Kanske jag är dålig på att sätta upp realistiska mål helt enkelt. Kanske är jag riktigt usel på att prioritera rätt saker?Jag är med i olika skrivcommunities, har anlitat en skrivcoach och gått skrivkurser på högskolan med goda resultat. Så vad f*n är det som håller mig tillbaka??
Åh jaaaa... Att vilja är en sak men det är ju den där beslutsamheten, jävlar-anamman... Sparken där bak...
SvaraRaderaKänner igen mig så!
Visst, jag har inte bestämt mig (än) att Nu ska jag skriva min bok... Men jag har ju velat så länge...och vet att för mig är det en såndär beslutsam spark av mig själv jag måste få.
Av alla jobbiga saker jag klarat pga envisheten...så tycker man ju an borde klara skriva?
Jag hejar på dig.
...men ibland blir man ju less på sig själv och bara undrar Varför gööööör jag inget nu?
(och svaret på den frågan kommer typ...aldrig)
Kram